Den här rapporten har naturligtvis dröjt orimligt länge. Jag har inga ursäkter. Lotta & Hans Sundberg (alias Hans 1) har i alla fall fått en liten muntlig rapport vid en gemensam lunch med min fru Margareta och mig (alias Hans 2), men det ger ju inte er andra någon information.

Återseendets glädje

Detta var min tredje resa till Bijaya Church i Panauti och ett seminarium med pastorer och församlingsledare i nätverkande församlingar. Om jag fattade rätt, består nätverket av ca 6 församlingar på olika platser. Kursdeltagarnas antal låg med små variationer strax under 30 personer – på den fina, förstorade och inramade gruppbilden jag fick är de 27 personer, 19 män och 8 kvinnor. De flesta hade jag ju träffat tidigare och var nog inte ensam om att uppleva en återseendets glädje.

Liksom förra gången (oktober 2017) blev det så att jag reste solo. Det fungerade bra på alla vis, men jag blev tröttare än på tidigare resor och orkade nog inte uppehålla samma tankeskärpa och kreativitet. Nedan ska jag förklara varför jag kände mig mindre tillfreds med kursen den här gången.

Ett gott råd

Först måste jag bara få nämna den omsorg som Hans 1 visade mig genom att ge det kloka rådet att jag skulle se till att få en hotellnatt i Kathmandu både före och efter PLT-seminariet. Det hjälpte mig mycket med att ställa om kroppsklockan och ladda batterierna. Alldeles intill Kathmandu flygplats Tribhuvan ligger en hel rad med hotell. Det som jag fann via Hotels.com var Regal Airport Hotel, som var billigt och bra med utmärkt mat och service.

Daimasi

Jag avreste från Arlanda på kvällen torsdag 31 januari och anlände till Tribhuvan på eftermiddagen den 1 februari. Mankaji mötte mig där och vi gick till hotellet. Efter en god natts sömn blev jag hämtad på lördagsmorgonen (= gudstjänstdag i Nepal), eftersom jag skulle predika i gudstjänsten i Panauti. (Jag inledde predikan med att bevisa min okunnighet, eftersom jag hälsade församlingen med det allmänna ”Namaste”, inte med ”Daimasi” som är de kristnas hälsning till varandra. Ska man behöva lyssna till så okunniga predikanter?) 

Efter gudstjänstgemenskapen fick jag åka till D Woods Hotel i Dhulikhel, där jag trivdes mycket bra förra gången. Efter ytterligare en natt där började undervisningen på söndag morgon 3 februari.

Paulus liv

Min uppgift var att undervisa om Paulus, hans liv och brev. Som underlag kunde jag använda det kompendium som Håkan Sunnliden och Hans 1 sammanställt till ett seminarium i PLT:s barndom. Det var till och med översatt till både engelska och nepali och sparade mycket arbete, särskilt för Mankaji och mig. Tack till alla som medverkat till det!

Delen om Paulus liv tror jag fungerade bra. Den innebar ju en återkoppling och utveckling av den genomgång av Apostlagärningarna som vi gjorde 2017. Och att följa en persons liv är betydligt mer spännande än att läsa läromässiga texter. Inte minst gäller det en person med ett så dramatiskt och omväxlande livsöde som Paulus. Den tidsmässiga översikten över hans brev och andra viktiga händelser behöver man inte minnas i detalj för att få en känsla för sammanhanget i Nya testamentet.

En enkel karta över östra Medelhavet finns i kompendiet för att visa hur Paulus andra missionsresa gick. Jag hade aldrig tänkt på vad en sådan karta berättar för människor som aldrig lämnat Nepal. De har ju aldrig sett något hav eller stora skepp. Att man kan ta sig över höga berg vet de, men hur tar man sig över ett till synes oändligt vatten? Många händelser i Paulus liv blev markerade på en synnerligen enkel kartkopia på kyrkans whiteboard. Mankaji sa att den öppnade texterna.

Den sammanfattning av Paulus teologi som finns i kompendiet handlar ju om huvudpersonen i apostelns (och mitt) liv, nämligen Jesus. Till skillnad från i evangelierna handlar det då inte främst om vad Jesus sa och gjorde, utan Paulus förkunnar innebörden i den frälsning som Jesus vann genom sin person, död och uppståndelse.

Paulus brev

När vi kom till Paulus brev blev det knepigare. Jag upptäckte att de är ganska många och har ett rikt och mångskiftande innehåll. Det är bara att erkänna att jag inte klarade av att täcka brevmaterialet som jag borde. Hans 1 och jag hade kommit överens om att jag skulle försöka ge en fylligare presentation av Galaterbrevet, eftersom det kanske tydligare än andra brev framhäver centrum i det evangelium som Paulus förkunnade. Den prioriteringen var nog riktig. För många var det en nyhet att få höra om Paulus judiska bakgrund och den syn på Lagen som gjorde många av hans landsmän till motståndare och till och med förföljare. Här kan det finnas lärdomar att hämta för dem som lever under andra rigorösa religiösa system, som hinduism.

Mest missnöjd är jag med att de övriga breven fick en så kortfattad och översiktlig behandling. Då antecknade å andra sidan många för brinnande livet.

En stor svaghet med det här kurstillfället var att jag inte orkade (eller tyckte mig hinna) arbeta tillräckligt bra med gruppsamtalen, varken frågor eller uppföljning. Därför tror jag att de lärde sig en hel del nyttigt men inte fick tillräckliga redskap för kreativa tillämpningar på hemmaplan. Den så viktiga multiplikationseffekten försvagades.

Kyrkan utvecklas

I rapporten från Börje Norlén och Georg Kjellberg, december 2018, framgår det att kyrkan i Panauti höll på att byggas ut. Nu kan jag berätta att tillbyggnaden till största delen var klar vid mitt besök. Genom att utrymmet bakom scenen tagits bort har kyrksalen förlängts och dessutom fått nytt golv och nytt tak. På den nya övervåningen finns en mindre lokal (lördagen jag var där användes den till barnsamling) och två pastorsrum. De hoppas kunna ordna övernattningsrum för gästande talare och så minska hotellkostnaderna.

Kyrkan är nu också målad i klarröd färg och med ett vitt kors som tydligt anger dess identitet. Den åtnjuter goodwill i samhället genom att människor blivit helade och genom pastor Tamangs uthålliga tjänande under många år.

De sa sig ha fått ett banklån till ombyggnationen, vilket de var tacksamma för. De tror sig kunna betala lånet, om än med viss ansträngning.

Nytt samarbete och nytt arbete

Som vid tidigare resor besökte jag Dinadi inne i Kathmandu. Det är ett textilföretag som drivs av den svensk-kanadensiska familjen Miriam & Preston Thiessen med barn. De lyfter utsatta kvinnor genom att ge dem förutsättningar att tillverka fina produkter som säljs i västerländska märkesbutiker. (Vid ett besök på Naturkompaniet i Stockholm efter hemkomsten fann jag att de hade fina vantar. Inte billiga!) De höll på att utvidga till att ha 90 anställda kvinnor!

Nu hade de anställt en Production Manager, som är Mankajis hustru Sarita! Därmed har de två verksamheter som jag är mest intresserad av, PLT och Dinadi, kopplats samman. Vilken glädje! De verkade fungera mycket bra tillsammans. Miriam var betydligt mindre tyngd av bekymmer än vid mitt förra besök.

Mankaji & Sarita med dotter har också flyttat in till Kathmandu. Där har även Bijaya Church nu startat en avknoppning som Mankaji hade talat om vid mitt förra besök. Jag vet inte hur stor den är.
Där familjen tidigare bodde i Panauti har församlingen öppnat ett äldreboende. Jag fick lära mig att yngre släktingar enligt nepalesisk tradition tar hand om äldre. Men om en äldre person kommer till kristen tro – kanske i samband med att man blir helad – är det inte självklart att de yngre i familjen vill ge det traditionella stödet.

Hotellen

Regal Airport Hotel i Kathmandu var alltså utmärkt för mina behov. Dessutom på samma prisnivå som min gamla favorit D Woods Hotel i Dhulikhel, där jag bodde under veckan. Rummet hade blivit dyrare, delvis på grund av att en välbehövlig värmefläkt installerats.

D Woods hade inte samma servicenivå som förra gången. Jag tror att det till stor del berodde på att den tidigare chefen Ranjit Shrestha tagit kocken med sig och börjat färdigställa ett nybyggt hotell i närheten. En regnig morgon fick jag gå dit och äta en utmärkt frukost. Den nye chefen för D Woods, som också jobbade där vid mitt förra besök, syntes inte till så ofta. Hotellet sköttes för det mesta av två 17-åriga ynglingar, den ene i köket och den andre för allmän tillsyn.

Kristna i relation till andra

Jag samtalade en del med den ene 17-åringen. Han gick egentligen på gymnasiet men fick tillbringa mycket tid på hotellet. För honom var det ingen chock att jag undervisade på ett kristet ledarseminarium. ”Jag har varit kristen”, sa han till min förvåning. Han och hans bror hade sett en Jesus-film och läst en del i det NT (eller delar därav?) som de fått. Han sa att båda tyckte mycket om berättelserna om Jesus.

Men han var inte en kristen längre. Det blev för krångligt i förhållande till familjen. Livet är genomsyrat av hinduiska traditioner, särskilt vid fester och högtider. Man kan bli tvingad att välja mellan Jesus och familjen. Det kräver en mycket medveten kristen tro för att då välja Jesus. Hans mamma hade också sagt att det är samma sak, bara olika namn. Han hade kommit fram till att familjen var viktigast.

Morgonen efter det samtalet frågade jag i kursen om fler hade haft liknande erfarenheter. Det visade sig att det gällde för flera. I personliga samtal fick jag också höra vilken kamp det kan vara när en eller två kristna lever i en familj eller en by.

Utan att veta hur välgrundad slutsatsen är, tolkade jag detta som ett svar på en fråga som jag burit på. Jag har ju läst och hört att kristna blir förföljda i Nepal, men tidigare inte sett några spår av förföljelse. Nu tror jag att förföljelsen ofta sker genom uteslutning ur familjen, som är en oändligt mycket viktigare gemenskap i Nepal än i det individualistiska Sverige.
Då kan jag också förstå behovet av att inrätta kristna äldreboenden, som jag nämnde ovan.

Panauti är dessutom en gammal stolt nepalesisk stad, fylld med levande historia och traditionella hinduiska och buddhistiska monument. (Den intresserade kan läsa på Wikipedia.) Där framstår den röda kyrkan med det stora vita korset som ett oerhört frimodigt vittnesbörd.