Av olika skäl blev det så att jag fick åka ensam. Det gick bra. Detta var mitt andra besök i Nepal, och jag kände mig trygg med människorna jag skulle möta och med platsen, Bijaya Church i Panauti, där seminariet skulle hållas. Jag visste också mer om hur jag skulle bete mig på flygplatsen i Kathmandu och fick hjälp att hitta mitt bagage.

Själva resan gick bra. Tider framgår av det bifogade kvittot. På ditresan blev väntan i Doha ganska lång. Det kändes lite underligt när den stora, flotta flygplatsen blev nästan folktom efter den myllrande morgonrusningen. I varje lyxaffär stod personalen bara och tittade efter obefintliga kunder. På hemresan var vi lite försenade till Doha så den väntan blev kort, men eftersom det gällde samma flygbolag var jag aldrig orolig. Jag fick en oväntad kompis (se nedan) som hann köpa någon souvenir till sina barn. På vägen hem från Doha flög vi över västra Iran, där jag i kvällssolen kunde identifiera flera städer, bland annat Shiraz som är hemstaden för en kvinna i vår bibelgrupp i Uppsala.

Förra gången ledde Hans Sundberg (i detta sammanhang kallad ”Hans 1”) och undertecknad (”Hans 2”) seminariet tillsammans. Då bodde vi på ”The Himalayan Horizon” i Dhulikhel, som var helt ok. Den här gången fick jag bo på det ganska nyöppnade och betydligt mindre ”D Woods Hotel” i samma område. Kanske var det på grund av att de hade färre gäster som jag nu fick mer personlig betjäning. Hotellchefen Ranjit Shrestha fick höra att jag hade haft magsjuka under förra resan och bestämde sig för att själv tillreda och servera mig frukost och middag. Han gav mig god, väl tillredd mat och personlig betjäning. Han berättade att han brukade utbilda kockar och därför ville höra vad jag tyckte. När jag skulle åka hem gav han mig juice och frukt, för den som ätit något sött får en lycklig resa. Rummet var också fint med en stor altan utanför. Och i oktober var det inga kalla nätter.

Hans 1 har tagit fasta på den goda kontakt som Ranjit och jag fått. Så nu har han bett mig boka rum på ”D Woods Hotel” för nästa team, LarsOlov Eriksson och Simon Johansson, som planerar att åka ut till månadsskiftet februari-mars 2018.

Ranjit är förstås hindu, liksom en av hans medarbetare som jag talade lite med. Men båda har äldre släktingar som är kristna. Och en dag fick jag en hälsning från den ordinarie kocken, som är kristen och nu fått mindre att göra, till hans far som deltog i vår konferens. Fadern blev förvånad över hälsningen, och jag drog slutsatsen att det inte behöver vara vattentäta skott mellan olika religioner i det nepalesiska samhället. Jag fick fler att be för.

Men det finns olika slags barriärer mellan människor. En ivrig ung man, som varit med på båda kurserna, berättade att han längtar efter att hitta en fru. Hon måste förstås vara kristen, men dessutom måste hon tillhöra rätt kast. Jag funderade på om vi som kristna ska acceptera ett sådant kulturellt drag som kastsystemet. Enligt min mening bryter det sig skarpt mot en biblisk människosyn. Men jag sa inget, det är ju möjligt att det skulle stänga för evangeliet om vi försökte bryta ner kastgränserna.

Fråga 1: Har PLT någon policy för hur vi råder människor som lever i kastsystem? Behöver vi ha det?

Transporterna mellan hotellet och kyrkan i Panauti skedde med en inhyrd bil med chaufför. Jag minns inte exakt hur lång tid en resa tog – kanske 20 min? Förra gången var vägen obeskrivligt stenig, nu var den faktiskt i stort sett reparerad. Undrar hur länge det varar. Några gånger körde vi en annan väg, genom småbyar ute på den verkliga vischan. Många charmiga ställen, om man slipper bo där.

Kyrkan i Panauti ligger väl synlig mitt i byn. Nu satt affischer med deras egna mål på väggen och de från den indiska kyrkan i Mombai var borta. Det tolkade jag som ökad självständighet sedan sist. Jag har inte märkt några spänningar mellan de kristna och deras grannar. För mig var det roligt att se risskörd på fälten intill kyrkan (det förde tankarna till min barndoms slåtter) och några konferensdeltagare gick och talade med skördefolket. Och när församlingen nu vill bygga ut kyrkan, är tydligen grannarna – som bor väldigt nära! – angelägna om att kunna bo kvar. Situationerna växlar säkert starkt inom landet.

Förra gången kom då och då en pojke på 6 år till kyrkan. I en paus kickade vi boll med en papperstuss – det går bättre i en kyrka utan bänkar. Vi blev kompisar och han ville bli fotograferad med mig. Nu undrade jag om vi skulle träffas igen. Och efter någon dag dök han upp. Först kanske han inte kände igen mig, men den här gången kickade vi med en tom vattenflaska. Hans mor var också tidvis med vid båda kurserna, Någon sa att hon inte var avgjord kristen. Men när vi inbjöd till förbön fick jag be för henne. Vi har inte kunnat tala med varandra – hon verkar inte kunna engelska – men Gud förstår nog min bön. Och hennes!

PLT har ett fantastiskt team i Nepal – stationerade i Panauti. Mankaji är vår skicklige koordinator, som med biblisk klarsyn och kulturell känslighet löser praktiska problem och ger andlig vägledning. Jag tyckte mig märka att han utvecklats i sin ledarroll sedan förra besöket. Han var den självskrivne kursledaren och min ena tolk. Den andra tolken var hans fru Sarita, som dessutom några morgnar ledde ”Bible Quiz” med frågor utifrån gårdagens studium och i en del pauser drog igång enkla lekar som skapade stor munterhet. Hon arbetade för ett antal år sedan för Campus Crusade, som då gjorde en ambitiös men inte så uthållig satsning i Nepal, och har säkert tagit med sig lärdomar därifrån. I den här miljön är det roligt att se en kvinna leda med sådan naturlig auktoritet. Saritas far, vars namn jag tyvärr har glömt, måste också nämnas. Han är den lokale pastorn (latin: pastor loci) och upplåter kyrkan för PLT:s seminarier. Han är ett kristet föredöme för mig med sin glädje, värme och ständiga tjänstvillighet. När det blir dags för gudstjänst är han den givne ledaren.

Huvudsyftet med resan var förstås att ge bibelundervisning. Den här gången handlade den om Apostlagärningarna. Mitt utkast finns i en bifogad fil. Jag skämdes över att vara så sent ute att det måste skrivas på engelska, för att Mankaji skulle kunna översätta till nepali – förra gången skrev jag på svenska och fick det översatt i två steg. Några deltagare fick utkastet till en tidigare kurs som de missat. De samlar faktiskt på sig ett litet bibliotek.

Förra gången var kursen stor med ca 60 deltagare, den här gången var antalet halverat. Jag vet att syftet var att koncentrera utbildningen till dem som har direkta ledaruppgifter i de lokala församlingarna. Jag tyckte nog att seminariet kändes mer sammanhållet den här gången, men jag vet ju inte hur urvalet har gjorts eller vad det betyder för den som inte får delta.

Fråga 2: Jag ska ju inte lägga mig i vilka som får delta i PLT:s seminarier, men undrar ändå: Hur sker urvalet? Kan vi se till att inte människor blir besvikna i onödan?

På hemmaplan har jag lärt mig att så många röster som möjligt bör höras. Så jag brukar be ”någon” att läsa ett bibelställe som jag vill arbeta med. I Panauti är det alltid ett par män som tävlar om att hinna läsa. Efter ett tag brukar jag säga att jag vill höra en kvinnas röst, och då får jag det. Men jag skulle vilja lära mig ett bättre sätt att ta vara på den kraft som ligger i att många, både kvinnor och män, får läsa högt ur Guds ord. Förslag mottages tacksamt.

Fråga 3: Hur gör ni för att många röster ska få höras?

Det passar mig att undervisa utifrån stolpar och ge utrymme för frågor och kommentarer. De är hungriga efter undervisning och lyssnar tålmodigt. Men de ska också öva sig i att tänka själva. Spontana dialoger upplever jag som mycket stimulerande. De frågor som står i mitt utkast fick de efter lektionerna arbeta med i grupper. Nästa morgon tog vi ganska mycket tid till deras redovisningar. De hade i regel skrivit punkter på blädderblocksblad och någon i gruppen fick presentera deras svar. Ofta ville någon fota av en sådan sida med sin mobil för att kunna ta den med sig. Genom deras sätt att svara får man inblick i deras tanke- och erfarenhetsvärld, till exempel spelar under och bönesvar en större roll än jag är van vid. Jag kände det som en oerhört viktig uppgift att bekräfta deras svar och samtidigt ta tag i någon tanke för att föra ett vidare resonemang. Den som läser mitt utkast ser kanske vilka frågor de kritiserade för att de var dåligt formulerade; den kritiken gjorde mig faktiskt glad!

Två frågor gav mig särskilt lärorika svar. Den ena handlade om hur Lukas, som ju skrivit Apostlagärningarna, skulle beskriva den kristna kyrkan i Nepal. De svarade att han skulle bli glad över mycket: kärlek och sammanhållning bland de kristna, bön och bönesvar, människor som kommer till tro, ivern att följa Jesus. Samtidigt skulle Lukas också notera brister: ibland uppstår konflikter i församlingarna, det borde ske fler under och fler omvändelser, ibland följer man inte Jesus. Jag tyckte att deras svar var frimodigt och ödmjukt, moget och realistiskt.

Det andra särskilt lärorika var en spontan fråga: ”Hur många av er är uppvuxna i ett kristet hem?” Av de 25-30 närvarande var det en (1) ung man som räckte upp handen!

Mannen heter Paúl. Jag hade fått en känsla av att han var särskilt djupt förankrad i den kristna tron. I deras situation behövs säkert någon med längre troserfarenhet, medan det hos oss alltid skulle behövas någon som ganska nyligen upptäckt vem Jesus är. I en paus ville Paúl tala med mig. Jag hade utan att ange källan nämnt något ur boken Jag sökte Allah och fann Jesus, och nu undrade han – helt riktigt – om jag syftade på en bok av Nabeel Qureshi. Han hade inte läst någon bok av honom men kände igen en del av hans undervisning som han hittat på internet. Det slog mig att på nätet finns allt, både dåligt och bra, och det kan vara spännande men långtifrån lätt att försöka orientera sig i den djungeln. Så senare föreslog jag för Mankaji att man kanske skulle skapa en grupp av några mer kunniga och erfarna, som Paúl. Gruppen skulle få till uppgift att tipsa andra om de bästa och mest matnyttiga sajter de hittat. Mankaji påpekade att inte alla har tillgång till internet eller förstår engelska, men han skulle tänka på saken. Jag vet inte om något har hänt eller bör hända.

Fråga 4: Är det en framkomlig väg att försöka utnyttja teologisk undervisning som finns tillgänglig på internet, genom att bilda en grupp som kan ge råd om vad man ska söka? Finns det bättre vägar?

En eftermiddag tog jag ledigt och åkte in till Kathmandu. Mankaji beställde extra tid av chauffören och åkte själv med i bilen. Den lilla kostnaden tog jag gärna. Jag hade i förväg undersökt om jag skulle kunna få till stånd tre möten:

1. Eftersom jag sedan många år är engagerad i föreningen Bibeln idag, som är ansluten till det världsvida nätverket Scripture Union (SU), mejlade jag en fråga om ett möte med den nationelle ledaren gick att ordna. Han var dessvärre bortrest den dagen, så det gick inte.

2. Men jag är ju en gammal man som också jobbat många år i Credo, tidigare Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse (SESG), som är ansluten till The International Fellowship of Evangelical Students (IFES). Och hos den nepalesiska grenen av IFES fick jag möjlighet att träffa den nationelle ledaren Ram Kumar. Rörelsens hus har fyra våningar: längst ner kontor, på våning två bostad för Kumar och hans familj, på våning tre gästrum och högst upp en samlingssal. Jag fick en kort beskrivning av deras arbete. Antalet studentgrupper har vuxit starkt, i takt med att nya högskolor etablerats, men grupperna är små. De flesta studenterna anser att hinduismen är den äldsta och bästa religionen, eftersom den rymmer alla slags gudar. Att då börja tro på en enda Gud verkar begränsande. Men ändå kommer några till kristen tro. De ordnar läger för evangelisation (dit kristna endast får komma om de har en icke troende med sig), för bibelundervisning och lärjungaskap. Jag fick möta en man i min egen ålder som lärde känna Jesus på ett studentläger för många år sedan och sedan tjänat i rörelsens styrelse.

På min fråga om de hade någon samverkan med SU svarade de jakande och visade på en bibelläsningsplan med kommentarer som de använder. Den liknade Bibeln idag i Sverige. Den äldre mannan hade också skrivit i den.

Den dag jag var där skulle de ha en välkomstsamling för två utländska studenter som kommit för att bo i Kathmandu ett par månader. Dessa visade sig vara två kvinnliga studenter från Norge. Jag tror att de blev chockade av att höra min viskning bakifrån: ”Navnet Jesus blekner aldri, taeres ei av tidens tann.” De såg så unga ut – hoppas de fått en god tid.

På väg till flygplatsen frågade jag Mankaji om han trodde att deltagarna i PLT skulle ha nytta av en bibelläsningsplan med kommentarer. Jag har ju märkt att de inte har tillgång till särskilt mycket bibellitteratur. Dessutom tänkte jag att det kan vara bra om kristna rörelser som står nära varandra kan känna till och stödja varandra. Eftersom jag själv är delaktig i PLT, IFES och SU ser jag gärna att de kan utveckla någon form av samband. Hoppas att jag inte tagit mig friheter som på något sätt skapar problem. Jag erbjöd mig att bekosta en uppsättning bibelläsningsplaner som SU ger ut till deltagarna i PLT. Sedan fick jag uppgift om en högre kostnad än jag tänkt mig – Mankaji hade hittat en hel studiebibel som utgivits av det nepalesiska bibelsällskapet. Han ville köpa 37 ex. Pengarna har tydligen fastnat någonstans, men jag hoppas att de ska komma fram och att studiebibeln kan bli till glädje i församlingarna inom nätverket Bijaya Church.

Fråga 5: Så småningom har jag lärt mig att det finns många kristna aktörer i Nepal. Är det positivt att försöka knyta kontakter mellan några, eller gör det att PLT tappar fokus? Det är väl knappast tillrådligt att enbart bygga på personliga kontaktnät, som jag gjorde?

Fråga 6: Är det ett bra sätt att stärka PLT genom bibellitteratur som andra producerat eller kommer det att förstärka skillnaderna – i värsta fall skapa motsättningar – inom gruppen?

3. På båda resorna har jag varit kurir med godis från släktingar i Lötenkyrkan i Uppsala till den svensk-kanadensiska familjen Preston och Mirjam Thiessen och deras barn, som sedan 5 år bor och arbetar i Kathmandu. Mirjam har sina rötter i Östersunds EFS, som jag tror fortfarande är deras formella arbetsgivare. De fick en oplanerad koppling till PLT i samband med den svåra trafikolyckan för ett par år sedan. Håkan Sunnliden berättar på sin blogg om att han i sin sjuksäng hörde en ängel läsa Psaltaren 91. Den ängeln heter Mirjam.

Familjen åkte ut med Ungdom med Uppgift (UMU), som tydligen har en del verksamhet i Nepal. Jag vet inte hur deras kopplingar ser ut idag. Makarna Thiessen arbetar med att stödja utsatta kvinnor genom att ge dem kunskap, arbete, lön och självrespekt. Först gjorde de det genom att tillsammans med några andra bygga upp ett textilföretag som säljer sina produkter i märkesbutiker i Europa och Nordamerika. Nu har makarna Thiessen startat ett annat företag, Dinadi, som på liknande sätt producerar stickade produkter. Jag fick besöka deras fina lokaler och blev imponerad. De gör så fina saker att branschfolk i Kathmandu knappt kunnat tro att de var tillverkade där. Och det är ett oerhört lyft för dessa utsatta kvinnor att få sätta sin signatur på sina produkter i toppklass.

När jag nämnde att det finns kopplingar mellan PLT och Touching Asia studsade Mirjam till, eftersom hon ansåg att dessa inte varit tillräckligt noggranna med att skydda berörda kvinnor från att bli exploaterade på ett sätt som kan skada dem i längden.

Fråga 7: Utifrån olika verksamheter kan man se olika behov. Jag har väl inte skapat problem för PLT genom mitt kontaktsökande? Är det bäst att vi håller oss till den kallelse som PLT fått?

Mankaji berättade om flera utvecklingsplaner. De skulle vilja utvidga kyrkan i Panauti. Och eftersom flera brukar komma inifrån Kathmandu, såg de behov av att starta en gudstjänstfirande gemenskap där. Jag vet inte hur det har gått med byggplanerna – som alltid fattas det pengar – men Mankaji har senare berättat att den nya församlingsplanteringen har börjat. Bijaya Church är numera namnet på ett nätverk med flera lokala församlingar.

En konkret fråga gällde mikrolån. Hans 1 hade bett mig berätta att det finns potentiella långivare som kan gå in när en struktur finns på plats. Mankaji sa att de har börjat forma en ledningsgrupp, som ska dra upp linjerna för låneverksamheten. De ser mikrolån som en stor möjlighet att förbättra villkoren, främst för dem som tjänar som pastorer men också måste försörja sig. Det gäller både att fördela lån och att utarbeta förslag på bra investeringar. Ska man satsa på höns som snart börjar värpa, men där äggen är billiga? Eller på höns som dröjer med att värpa, men där äggen betingar ett högre pris? Jag hade förstås inget att tillföra i detta, men jag hoppas att en stabil verksamhet med mikrolån kommer igång.

Fråga 8: Hur kan strukturer för mikrolån skapas och implementeras?

Inför hemresan fick jag hjälp att komma i god tid till flygplatsen i Kathmandu. Där fanns många människor som skulle åka med avgångar åt olika håll. De flesta hade någon form av asiatiskt utseende, medan några såg ut att komma från Europa, Nordamerika eller Australien. Jag hittade en sittplats och plötsligt såg jag till min överraskning en riktigt mörkhyad afrikan i myllret. Platsen bredvid mig blev tom och han satte sig där. Jag läste ett bokmanus om Apostlagärningarna som Bibeln idag ska ge ut. Plötsligt tilltalade han mig – på svenska! Han har en svensk fru och har bott här i ca 30 år. Det var han som precis hann köpa något till sina barn i Doha. Han fick inte höra något tydligt kristet vittnesbörd men fick åtminstone veta att man kan åka från Sverige till Nepal av andra skäl än telekom.

Den här andra resan gav mig bättre möjligheter att träffa några av människorna på kursen. En ung man ville få förbön för det barn som han och hans fru väntade – och som jag hoppas har fötts. Han sa också att de två och hans mor är de enda kristna i byn. Han ville att jag skulle be att hans far och bror skulle lära känna Jesus. Jag kände vilken oerhörd förmån det är att i någon mån få dela ”lidandet, kungavärdigheten och uthålligheten” (Upp 1:9) med mina trossyskon i Nepal. Det var hans önskan om förbön som blev uppfylld i den avslutningsgudstjänst jag nämnde tidigare.

Med Kristushälsning
Hans Lindholm – alias Hans 2