Redan kort efter att jag träffat Diwas, min man, förstod Hans, tidigare än någon av oss, att vi snart skulle vara i behov av PLT. Efter ett år som gifta och tillsammans i tjänst i Indien förstod vi att han hade haft rätt. Vi började planera för att arrangera PLT, men hur vi skulle kunna genomföra den utan tillräckligt med lärare, utan tillräckligt med ekonomi och utan tillräckligt utrymme för att husera eleverna, visste vi inte. De senaste två åren i Indien har vi dock gång på gång fått erfara hur Gud oftast väntar med att visa hela sin lösning tills vi tagit ett lydigt steg i tro, så vi bestämde oss tillslut för att ändå boka in och annonsera den första sessionen av PLT i Siliguri.

Jag tror vi såg det lite som ett sätt att i alla fall sparka igång kursen och kanske lite som ett första test. Sällan hade vi förväntat oss en bråkdel av det vi skulle få vara med om. På underliga vägar fick vi, förutom min pappa, Per-Magnus Börefelt från Sverige, med oss ytterligare fyra välutbildade indiska lärare. På kvällarna hade vi ibland dessutom gästande pastorer och evangelister från andra arbeten i Siliguri. Ekonomin till den första sessionen löste sig dagarna innan vi började och vad det gäller utrymmet kan man säga att; har man hjärterum…

Vid våra medarbetarträffar är vi i snitt 18 personer, men då många har andra jobb räknade vi inte med att alla kunde komma. De tog ledigt från jobbet och kom mangrant och vi blev istället 29 deltagare varav 12 kvinnor. Med lärare och personal var vi 40 personer som skulle vistas dag som natt på en liten yta och dela på två toaletter. Männen hade vi ordnat annan logi för i en närliggande kyrka, men efter bara två nätter flyttade de in till oss andra, golvet i den lilla undervisningslokalen var ju ändå ledigt nattetid. Jag vet inte om det var på grund av myggen, som de skyllde på, eller om de hade svårt att lämna gemenskapen på kvällarna. Men att ”tvingas” vara tillsammans på det sättet förde oss verkligen närmre varandra och flera utryckte hur de kände sig som en stor familj.

Förutom några barn som följde med sina föräldrar fyllde den yngste deltagaren 16 år under träningen och den äldste var närmare 70. Samden, som 16-åringen heter ledde oss inför Gud på ett föredömligt sätt i lovsången och Joshua ställde alla frågor i undervisningen som ingen annan vågade ställa. En del av pastorerna har funnits med sedan starten av Friendship Ministry för ca 7 år sen, medan andra har kommit med det senaste året. Några få av de yngre har god utbildning medan ett par av de lite äldre är analfabeter. Men nu suddades gränserna ut och det fanns inte längre gammal eller ung, ny eller erfaren, lärare eller deltagare, kvinna eller man (vi studerade bl.a. Galatiebrevet ;) ). Det blev en fantastisk enhet och värme som jag inte tror hade kunnat uppnås på år av månatliga träffar.

Gud var med i allt från planeringen med schema och lektioner, sånt som är särskilt svårt första gången, till samtalen kring undervisningen. Men det var tydligt att även den onde var aktiv. Första dagen blev vi utan el och därmed även utan vatten (vilket sällan händer under vinterhalvåret). Det blev en lite tuff start med snabba omkast och smutsiga toaletter. Nästa dag dog en av våra evangelisters mamma efter lång tids sjukdom, så Diwas och några utav deltagarna vart plötsligt tvungna att åka upp i bergen en heldag och hålla i begravning. Men all röra glömdes när våra lärare undervisade pedagogiskt och systematiskt och vi började se hur den Helige Anden verkligen hade förberett de många olika lärarna så att varje dag hade en övernaturlig röd tråd av det Gud hade att säga oss.

Bibelundervisningen var förstaklassig men stannade inte vid det teoretiska. Med Guds hjälp och ledning fick vi och eleverna med oss två veckors undervisning som var direkt tillämpningsbar. Som exempel på hur Gud ledde undervisningen så fick indier lära sig av andra indier hur dom har lika mycket ”muskler” som västerlänningar att arbeta, försörja sin familj, sin församling och andra missionärer och om hur alla arbeten, inklusive att hämta sopor och köra taxi är bra, och sätt att ära Gud. Från 1 Moseboken fick vi lära oss om hur Gud befaller mannen att jobba, från introduktionen om Paulus liv om vad det är att vara tältmakare och ha en skyldighet att dela evangeliet oavsett hur vi får vårt underhåll, från Thessalonikerbrevet om att jobba för vårt levebröd och inte ha något att göra med de troende som inte vill arbeta

.

På samma sätt blev vi genom Andens vägledning undervisade i vikten av att jobba i team från Moses svärfar i öknen ända till Paulus medarbetare i de första församlingarna, om lagen i GT och friheten från lagen i breven, om principen av 10e ihop med att arbetaren förtjänar sin lön, om hur Gud använde kvinnor i GT och om kvinnligt ledarskap i NT och mycket annat. Allt lett med Guds kärleksfulla och varsamma hand.

Många svåra bitar togs upp då kulturen och situationen i den här delen av världen ligger så otroligt nära den i Nya Testamentet och församlingarna på samma sätt är nya och oerfarna. Här är problemen Paulus adresserar ofta lika aktuella som de var för de första församlingarna. Undervisningen i nya testamentet behöver inte mycket tillämpning utan kan ges som den är. Bitar som att mannen (och inte kvinnan som det är i Indien) ska lämna sin far och mor, om vi fortfarande har är kallade att ”uppfylla jorden”, om man kan äta griskött eller den svårare frågan om kött offrat till avgudar, om att täcka huvudet vid bön, kvinnans plats i församlingen, togs upp och blev klarare.

Sista kvällen firade vi gudstjänst i stor tacksamhet då alla lärare var närvarande plus en del av familjemedlemmar och församlingsmedlemmar till deltagarna. Vi avskilde en av våra kvinnliga medarbetare som pastor under tårar av tacksamhet och upprättelse. Deltagarna tackade lärarna med tal och presenter, men lärarna uttryckte inte mindre tacksamhet till eleverna. Vi funderade på om de har förstått att detta bara är avslutet av en åttondel av träningen? Men det är en del av kulturen, man säger inte tack ofta, men när man säger det är det ordentligt. En av deltagarna gjorde oss extra rörda när han ville uttrycka sitt största tack till sin fru som var hemma, fastade och bad och tog hand om deras tre barn på 7, 4 och 1 för att han skulle kunna åka.

Sista dagen sände de, i bön två och två, tillbaka varandra till sina respektive fält och det blev en helig stund med mycket kramar och tårar.

Från de tacktal som hölls och de skriftliga utvärderingarna vill vi bara bjuda på några exempel:
"Nu förstod jag att jag inte kunde nånting om Bibeln tidigare!" uttryckte en av våra ungdomspastorer med en ödmjukhet som bara nepaleser kan bjuda på.

"Tidigare har jag förstått pärmen på Bibeln, nu känns det som jag börjar förstå insidan!" sa en annan av våra pastorer.

"Förut läste jag och förstod mest av Nya testamentet men nu förstår jag att Gamla Testamentet är som en skugga av Nya Testamentet och vi kan förstå nya testamentet mycket bättre när vi förstår gamla testamentet." uttryckte ytterligare någon.

Flera andra utryckte hur de nu förstår mer av hur Gamla och Nya Testamentet förhåller sig till varandra. I vissa församlingar var det tidigare stor förvirring kring tillämpandet av Bibeln. I en lite äldre församling tillät man t.ex. inte en familj som nyss fått barn att vara med i gudstjänsterna under en tid, på grund av att de var orena.

Vi har redan fått se direkta resultat hos våra pastorer och evangelister. De verkar fått en ny glöd och extra gnista för att arbeta lite ytterligare. De går till nya byar, undervisar redan det dom precis lärt sig och hälsar på varandra.

Det som hände under två veckor med hjälp av närmare 10 personers undervisning och ca 40 lektioner hade vi inte kunnat åstadkomma på många, många år, ens om vi hade haft all den kunskapen. PLT var den största gåvan vi kunde få till vårt/Herrens arbete.

Nu väntar mellan tre till fyra år av dessa underbara sessioner, men i en förnyad förtröstan på Gud funderar vi inte lika mycket på hur resurserna till nästa session ska komma in (vem skulle inte vilja med och satsa i nåt sånt här?) som på frågan ”vad gör vi när de här 3-4 åren är över?” ”Det här får inte ta slut” uttryckte vår 31-åriga lärare som tagit oss igenom Moseböckerna.

Jag sitter hemma och känner mig lite mer redo att dela intrycken från träningen efter att ha fått smälta det hela i ett par veckor medan Diwas, som hämtat sig efter en långdragen förkyldning, är iväg med en av evangelisterna på de farligaste vägarna han tagit jeepen på hittills. Dom besöker en by i Nepal där en ny församlingsplantering är i sitt första stadie efter att en 20 årig tjej vunnit sin man till tro, som lät döpa sig i lördags. En by i ett stort område dit varken vägar, elektricitet eller evangeliet har nått än. Diwas hälsar från en ovanligt bra telefonlinje att han kan se staden Mirik i Indien högt upp på ett av bergen på andra sidan floden, så hur långt kan det vara egentligen? Nästa gång kanske vi får ta oss dit till fots som våra medarbetare gör, det verkar säkrare…

Guds rika välsignelse från oss som är tacksammast av alla! /Diwas & AnnaSara Lama