Den 8 november lämnade jag Arlanda tillsammans med Hans Sundberg. Vi var på väg till Indien närmare bestämt Sundergarh, Orissa. Uppdraget var att hjälpa till med bibelundervisning. Johannes evangelium var Hans ansvar och Matteus evangelium var mitt. Efter en lång flygresa landade vi i Kolkata. Nu var det bara den sista biten med nattåg kvar. Howrah, järnvägsstationen i Kolkata är som ett läger av väntande, sovande människor. Tusentals människor, kanske fem tusen eller mer. Jag tittade efter andra som möjligtvis kunde komma från Europa men jag såg inga. Inga backpackers, men Hans med sina 1,94 och jag med 1,82 syntes rejält.

Där vi satt och väntade på vårt tåg kom vi att prata med en man. Han var från Dacca, Bangladesh. Han var inte kristen men skulle till ett kristet sjukhus för behandling. Efter en stunds samtal frågande vi om vi fick vi be med honom. Vår bön i Jesu namn var förstås om frälsning och helande. Vi la händerna på honom och bad. Vår bön väckte inte någon större uppmärksamhet, vi var ju på Howrah. Vi får förmodligen aldrig se mannen igen, men Jesus vet vem han är.

Att förstå Indiens tågsystem är inte lätt. Men efter mycket springande och två minuter före avgång hamnade vi med konduktörens hjälp i en vagn. Sittandes på en sovbrits sov vi oss igenom den natten , skavfötter på något sätt. Vi var glad att få lämna tåget och möttes på stationen av Bishop Prathab. Vi var nästan framme. Det är nu måndag den 10/11 och efter en god frukost förstår vi att planerna är något justerade. Något vi skulle få ”träna på den kommande tiden. Pastorerna är på ingång och ikväll börjar vi med bön. Det blev en dag i väntan och i väntan får vi kraft. Tack Jesus.

11/11 Nu var vi igång på riktigt. Pastorerna som också rest mycket för att komma hit lovar Gud med trumma, tamburin, gitarr och sång. Jag förstår inte ett ord men känner igen glädjen. Hans börjar med Johannes evangeliums författarskap. Noggrann genomgång. Också undervisningen av Matteus evangelium kom igång. Efter undervisning introducerade vi tid för gruppreflektion och samtal. Något som inte var självklart från första början men som växte efter hand. Gruppsamtal är verkligen bra. Det ger möjlighet att tillsammans bearbeta det man tar in från undervisningen. Lite ovant kanske men bra. Kvällen avslutade vi med förbön. Gripande att se ganska unga pastorer sitta i en grupp av fyra, hålla varandras händer och be för varandra. Efter stabil kvällsmat 21.00 avslutades dagen med ett teologiskt samtal med Bishop Prathab. Han har många bra tankar och reflektioner. Och framför allt tro på en stor Gud, som han sett verka i kraft.

12/11 Idag startar undervisningen lite senare. Morgonsamlingen drog ut på tiden. Min undervisning kom igång en halvtimme senare. Anar jag måste släppa lite mer det där med tiden. Men det är ju en utmaning. Begränsade dagar och vi vill ju ge dem så mycket som möjligt. Nu är alla pastorer här. Busstrejk mm var orsaken till förseningen. Den lilla kyrkan där vi samlas är full av pastorer. Roligt! Gruppsamtalen tar ny fart. Jag förstår inget men tänker att Gud som förstår varje språk är närvarande och gläds med sina barn. Efter bönen och maten är det dags med lite förberedelser innan sovdags. Oj! Där gick strömmen. Det hände ibland, så bra att reservaggregatet fungerar.

13/11 Pastorsgruppen blir mer och mer öppen. Vi växer ihop. Och alltefter som jag börjar känna igen dem undrar jag också: ”Vilka situationer står de i ? Hur är livet, människorna i deras församlingar. Vad gör Gud? Vad är problemen och oroligheterna?” Ännu en dag av undervisning har gått. Maten smakar gott och magen mår bra. Tack Gud!

14/11 Det är helt fantastiskt hur fort en dag går. Det blir mörk vid 18.00 tiden. Och idag har vi hunnit med ett besök på St Erikas barnhem ,som Bishop Prathab startat. Ett intressant och bra arbete som har god relation till folket i omgivande byar. Vi förstod att Gud gjort mycket gott där genom åren. Det var mörk när vi åkte därifrån. Oj ! Här behöver man b e och köra försiktigt. Människor, cyklar dyker upp i mörkret från ingenstans. Gott att vara tillbaka i pastorsbostaden, som egentligen mer kan beskrivas som ett församlingscenter. Här finns också ett boende för 46 barn, som går i skola här. Kyrkan där vi är används för detta. Här finns också expedition och så förstås logement för våra pastorer. Allt med en mur runtomkring.

Jag anar att det finns en” spänning” i Indien. Vi pratar inte så mycket om den, men förstår att här har den kristna församlingen ett gott vittnesbörd i samhället. Ett exempel på detta är historien om den tolvårige pojke jag hälsade på häromdagen. Mamman hade dött, pappan försvann det blev farfar som fick ta hand om pojken, som dock inte var snäll. Han höll honom som en slav, slog och utnyttjade honom som arbetskraft. Själv tog han pengarna. En natt kom polisen till Prathab med pojken. Farfar hade slagit honom blodig i huvudet. Kunde han få bo på hemmet? Jo det kunde han. Nu stod han här framför mig med blicken i backen , skamfullt , som om det var hans fel det som hade hänt. När jag hade hört färdigt vad som hade hänt kramade jag om honom och tänkte : ”Det är det som Gud vill göra nu”. Ett stark möte. Nu bodde han hos Prathab och skulle stanna där.

15/11 Idag är det födelsedagskalas. Bishop Prathab fyller 57 år. Vi sjöng och bad för honom. Prathabs fru Zikha matade honom med en tårtbit. Idag talade jag med Bishop Gabriel, en liten oansenlig man. Också han ledare i en församlingsrörelse. Oh! Glömde jag att berätta att dessa två ”Biskopar” har grundat 130 församlingar var. Tårtkalaset kom överraskande. Det händer så mycket hela tiden. En träning i flexibilitet. Hans och jag ler lite åt det som sker. Vi är i en annan kultur och samtidigt gör vi våra försök att ta vara på tiden, som är begränsad. Idag är Hans sista dag. Jag hoppas han får en egen bädd att sova i på tillbakaresan. Men nu är det tid för förbön. Vi har en fantastisk bönestund med profetiska tilltal. Uppmuntrande!

16/11 Söndag och gudstjänsttid. Jag förstår inte ett ord, men jag tror predikan handlar om Lk. 15. Det är Manuel som predikar. Han är resepredikant i Indien. Vilken utmaning. Resepredikant! Idag gick gruppreflektionen över Matt. 13 så bra. Varje grupp berättade vad man hade kommit fram till. Lite trögt i början och sedan kom spontaniteten och glädjen loss. Finns inget bättre än att höra pastorernas tankar och se glädjen i deras ögon. Känslan av att, nu gör vi det här tillsammans var uppenbar. Bara Gud kan skapa sådan kreativitet och glädje. Lite trött men tacksam för ännu en dag verkar sängen lockande. Hörde att Hans hade fått sovbädd. Överslaf?! Inget är så som att resa med tåg i Indien.

17-18/11 Nu börjar det verkligen kännas att tiden går mot sitt slut. Undervisning, utvärdering och lite gruppfoto. Så är det verklighet. Det här är sista förmiddagen med pastorerna. Vi jobbar intensivt med Matt. 26-28. Bättre sändningsord kan vi inte få. Klockan 13.00 och dags för avsked. Bishop Prathab ger sitt tack till många. Själv blir han avtackad av pastorerna. Prathab, en lugn och glad man med auktoritet bland pastorerna ger instruktioner och talar om igen hur fortsättningen av utbildningen är tänkt.

Min resa tillbaka gick bra. Jag förstår fortfarande inte hur man hittar rätt vagn. Jag känner tacksamhet till Prathab och sonen Caleb som vara med. Väl tillbaka till Kolkata och på hotellet kommer tankarna. Indien , vilket land. Nästan som ett eget ”universum”. Kolkata med sina mängder av intryck , som jag fick genom taxins bilruta. Hur ska han , mannen med den överlastade kärran han drar på få höra om Jesus? Ja det är klart att män som Prathab och Gabriel som tillsammans grundat så många församlingar gör skillnad.
Och Gud kan göra det omöjliga. Hans Ande kan svepa över byar, städer. Han kan väcka upp andlig längtan. Och därför känns min resa och undervisning till dessa 28 pastorer otroligt viktig.
Att undervisningen tjänat dem. Jag vet att de gör ett gott jobb. Att församlingarna är ett ljus i mörkret. Att bönen ”Tillkomme ditt rike” lever i deras hjärta.

Som ur en lång natts sömn ser jag hur vi flyger in över Sverige. Och till min förvåning känner jag att det faktiskt finns kraft i stegen när jag går till passkontrollen. Nu är det bara tåget från Centralen till Skövde som väntar. Jag går för att köpa biljett och hör en kvinna prata med SJ personal om hur irriterad hon var. Irriterad över att man inte direkt hade satt in bussar när tåget gått sönder. Nu hade hon missat sin resa vidare. Jag ska se vad jag kan göra säger SJ mannen. Vi är hemma i Sverige tänkte jag. Jag kände återigen stor tacksamhet till Gud för allt jag varit med om de sista dagarna.

Du som läser detta, din bön för Indien behövs. Specifikt för män som Bishop Prathab och Bishop Gabriel med sina familjer. Din bön för de 28 pastorna som ska ta undervisningen vidare till sina regioner och samla grupper omkring sig. Ditt stöd ekonomiskt och din bön kommer att bära frukt för evigheten. Gud välsignelse dig!

Många hälsningar Claes Rangsjö, pastor Betaniakyrkan, Skara.